Hur många gånger har man inte sagt eller fått höra : -Var inte rädd, det är ingen fara!

Just dom orden vill jag höra på tisdag när det omtalade benmärgsprovet ska tas.

Och just dom orden vill jag kunna säga till mina barn och mena dem.

Rädsla är ju något som man levt med under olika omständigheter hela livet och kommer få göra för den finns ju där även om den oftast inte är så påtaglig.

Igår gick Isak på toaletten för att bajsa, han sa till mig att mamma jag klarar mig själv! ( antar att han är trött på vårat kollande och analyserande om hans avföring sen han blev sjuk).

Efter nån minut ropade han , mamma du måste komma!

Genast känner jag rädslan komma och pulsen går upp, jag hinner på några sekunder tänka -är bajset svart ? blöder han ? mm.

Det var ju inget, hade bara kommit ett par droppar utanför toalettstolen.

Jag blir så trött på mig själv att jag reagerar så här.

Kanske har det blivit så när man fått känna på en rädsla man aldrig upplevt förut.

Kommer ihåg rädslan man kände när man sprang genom den mörka och spöklika skogen mellan Ronald och Sjukhuset när något var på tok.

Vet att jag tänkte att om det dyker upp nån farlig människa så får jag helt enkelt slå ner han och springa vidare för jag har varken tid att bli våldtagen eller rånad.

Samtidigt som man var livrädd så blev man mindre rädd för andra saker liksom.

Rädslan man känner när man sitter i ett rum fullt med läkare och kirurger och skriver på ett papper om levertransplantation.

Kommer ihåg rädslan över att känna sig ensam och vilse nånstans på Huddinge sjukhus, när Matte och jag sprang på varsitt håll och testade oss för ev donatorer.

Minns min rädsla över att komma in på IVA och se min son igen på den gröna sängen full av slangar.

Rädslan över att få hålla en liten hand en sista gång...

Rädslan över att förlora ett barn.

Känslan av att hjärtat slår så hårt att det borde synas utanpå och magen knyter sig och man mår så illa att man behöver kräkas!

Jag är så himla trött på att vara rädd, vill att allt ska bli normalt igen.

Vet att jag kommer vara skiträdd inför benmärgsprovet på tisdag.

Jag har ju lovat Isak from den dagen han vaknade upp efter operationen -att nu blir det bara bättre och bättre!

Och det SKA det bli med!

Vi har inte riktigt pratat med Isak om sövning och provet , inte heller om gastrotopin som jag innerligt hoppas dom kan göra när han sover.

Vill inte han ska behöva oroa sig så långt innan men vi får väl prata om det i helgen.

Imorgon är det nya prover och om trenden håller i sig så bör proverna enligt min statestik vara sämre igen.

Jag är inte alls sugen på att åka till Huddinge nästa vecka . Jag brukar tycka det är rätt ok men inte denna gången.

Visserligen är det väl bra att vi får ta ett benmärgsprov så vi får veta vad det är som är fel. Men jag fortsätter ändå in i det sista hoppas att vi slipper...

Nu ska jag snart åka och hämta Tilde och Isak i skolan.

Det glädjer mig att Isak kunnat gå både tis och ons denna veckan