Så var det dags igen för en ny Stockholmsresa, det var ganska längesen nu känns det som. Har inte skrivit så mycket på bloggen på sistonde -kanske pga att det inte händer så mycket just nu utan det känns som om det mest står still.

Det är ju skönt på ett sätt för det betyder ju att inget har förvärrats iaf :)

Snön har anlänt här i Mullsjö och jag har hört att det ska komma ännu mer, för mig kunde det kvittat men barnen blir ju så glada av allt det vita på marken.  Matte fick ju lov att ta fram snöslungan så snön gav ju honom lite glädje med!

Isak ligger ganska stabilt i sina värden just nu och han mår bra förutom magen då , den är ju helt kass.

Kan bero på allt järn vi trycker i honom.

Nu ska jag ta och packa iordning lite grejer och röja upp det värsta här hemma för att sen hämta upp barnen och åka till Huddinge.

Den här gången känns det inget vidare att åka till Stockholm, man har tröttnat på den långa resan , tröttnat på prover , sövningar , slangar , röntgen , läkare och inte ens Ronald lockar idag.

Läkarna i Huddinge har alltid fått oss att känna lite trygghet och lugn men sist så blev vi bara helt förstörda och livrädda efter vi träffat dom.

Nu undrar man ju lite vad som ska disskuteras - hur tänker dom nu? Vad ska det nya benmärgspovet visa?

Det som ändå är jobbigast är när dom kopplar droppet på Isak och bäddar ner honom i sjukhussängen, att se den där rädslan i hans ögon och se dom små benen skaka.

Det är inget stort ingrepp och man sövs ganska lätt men jag gillar det inte ändå.

Man blir liksom sugen på att knuffa bort alla läkare, ta bort alla prover och dropp , ta sitt barn i famnen och säga att nu är allt bra, nu ska ingen sticka nålar i dig igen och inga mer ultraljud , inga mer sövningar...

Men det är väl bara att inse att det här är vårt nya liv -det blir aldrig som förr igen.

Egentligen är man ju evigt tacksam för den fina vården vi har och för alla duktiga människor som hjälper oss på bästa sätt men ibland kommer dom här känslorna ändå och man blir trött på allt vad sjukhus heter!

Vi har det inte värst på något sätt och det blir man lätt påmind om när man är på Ronald, det kan vara nyttigt för då kan man inse att vi har ju ändå kommit rätt långt och det går ju rätt så bra ändå.

Isak hade ont i magen i morse men sen gick det över och han ville gå till skolan! Dom har gympa på onsdagar men jag brukar hämta Isak tidigare för han orkar inte hänga med på gympan säger han.

Men när vi kom till skolan idag så ville han absolut vara med så det är väl bara att åka upp med lite kläder ;)

Jag har tagit upp min ridning igen lite och det känns faktiskt väldigt roligt, det ger mig en massa energi med!

Får hela tiden höra hur livsfarligt det är och hur farliga hästar är.

Det är ganska mycket som är farligt , tom att inte göra någonting är farligt. Jag har ju trillat av och slagit mig ett par gånger , den första gången var när jag var 14 och sen trillade jag av för sex år sen och fick en spricka i axeln.

Dock gick jag till bilen förra året och halkade , tog emot mig med tummen och rumpan , blev gips i sex veckor.

Hoppas kunna hinna hälsa på Syster med familj under Stockholmsturen med , dom har precis flyttat till hus och jag är väldans nyfiken på hur det ser ut och på att få mysa lite bebis   .

...Emma...